Sagt av Lage

"Jag är som ett barn med en färglåda. Lite rött här, lite vitt där".
Lage Winblad

Stare Miasto

En av Lages och farmors semesterresor gick till Warszawa. Målningen ovan föreställer Stare Miasto, som den gamla delen av staden kallas.

Efter andra världskriget var Stare Miasto ödelagt. Ståtliga gamla byggnader hade ersatts av ruiner och förödelsen var total. Bomberna som föll över staden hade ett uppdrag - ödelägg, förstör och rasera.

Och just i det läget, när bomberna förstört allt det som tidigare var människors hem och trygghet, var det säkerligen lätt att tappa hoppet och modet, dra täcket över huvudet och ge upp. Men så skedde inte. Istället byggde man upp den gamla delen av staden, inte moderniserades den, utan allt skulle vara identiskt med hur det såg ut före kriget. En helt begriplig tanke. Warszawa byggdes upp igen, sten för sten, lås för lås, fönsterruta för fönsterruta. Det var nya stenar som såg ut som gamla stenar, nya lås som såg ut som gamla lås, nya fönsterrutor som såg ut som gamla fönsterrutor - ja, ni förstår.

Idag är den gamla delen av Warszawa lika vacker som innan kriget och 1980 upptogs Stare Miasto på Unescos kulturarvslista för det fenomenala återskapandet av byggnadsverken.

I bildens förgrund syns en uppklädd familj med fem barn, som ett familjeporträtt. Kanske är det en judisk familj som bodde i ett av husen när staden drabbades. Kanske vaknade pojkarna i de blå finkostymerna av ett bombanfall mitt i deras skönaste nattsömn. Kanske förlorade deras pappa sin syster och bror i det krig som har miljontals av deras landsmän på sitt samvete.

Var det dessa människor och livsöden som Lage försökte skildra i sin målning?

Konstnären själv

Målningen ovan är troligen ett självporträtt. Den är målad på en riktig pannå, vilket var ovanligt när Lage skapade. Under Lages måleriperiod experimenterade han med ett antal olika måleritekniker. Hans självporträtt har delvis influerats av Jackson Pollocks sätt att stänka och droppa färgen på målarduken. Tekniken brukar kallas action painting, och hemma i mina gömmor har jag några målningar av Lage där han använt samma teknik som den amerikanske konstnären.
Jag tycker inte att de målningarna där han använt sig av Pollocks teknik tillhör Lages bästa alster, med undantag för självporträttet där ett ansikte faktiskt framträder ur det till synes ogenomtänkta färglaborerandet. Lage behärskade måleriets teknik, och allra bäst var han när han utnyttjade sin förmåga att leka med verkligheten, när han målade tavlor med stor fantasi och lekfullhet. Att leka med verklighet, att spetsa motiven med sin egen stora fantasi var signifikativt för Lages konstnärskap.

Lages lövverk

Lage målade ofta träd. På håll ser träden ut som vilka lövträd som helst, men tar du ett steg närmare och granskar bilden mer ingående uppenbarar sig figurer, små mänskliga ansikten i lövverket. Lages träd är mer än bara ett träd, de är en boplats för naturväsen, som tagit träden i besittning och gjort dem till sin egen värld.

Lage var – precis som farmor är – mycket intresserad och fascinerad av antikens kultur och samhällsliv. I den grekiska mytologin fanns det små väsen, nymfer, som levde i t ex träd, berg och sjöar. Najaderna styrde över sjöar och floder, oreaderna levde i bergen och dryader hette de små nymferna som levde i eller i närheten av träd. Förmodligen var det Lages intresse för antikens historia som gör sig påmind i hans trädmålningar, där dryaderna alltid har en självklar plats i trädets krona.

Att anlägga en stad

Mina bröder - som är många år äldre än jag - hade den stora förmånen att lära känna vår farfar. Själv var jag bara 4 år när han gick bort. Visst har jag minnen av honom, men de är ytterst fragmentariska, och allt jag vet om honom har jag istället fått berättat för mig. I texten nedan berättar min näst äldste bror Jesper en historia om Lage, och den utspelade sig många år innan jag föddes.

”På fotot som min bror visar sitter två unga pojkar, fem och åtta år, jag och storebror. Bakom oss står en glad farfar och på en skylt bredvid oss står det ”Göteborg” med spretiga bokstäver.
- Visst fan, utbrast jag. Vi byggde ta mig fan hela Göteborg på en vecka!
- Japp, det gjorde vi, svarade brorsan.
Det var såhär, min storebror och jag ville också skapa, vi såg ju hur farfar satt i skräddarställning och målade hus, träd och alla sköns saker. Min bror och jag låg oftast uppkrupna i farmors säng. Där läste farmor Edgar Allen Poe och skrämde nästan livet ur oss.
Att vara i närheten av dem var hela tiden ett äventyr. Genom deras bostad strömmade olika konstiga typer, konstnärer, skådespelare, musiker och desertörer från Vietnamkriget. Alla höll på med något, några målade, andra spelade och sjöng. Det är klart att jag och min bror drogs till denna fantasifulla värld. Farfar uppmuntrade alltid vår kreativitet.
- Vad vill ni göra idag? frågade han alltid.
- Bygga en stad!
- Ok, svarade Lage.

Han stuvade in oss i sin gamla Renault. Vi åkte till en gammal brädgård utanför stan och Lage förklarade för ägaren att vi behövde virke, tillräckligt mycket för grabbarna att bygga en stad, sa min farfar och såg allvarlig ut. Ägaren tittade på oss och frågade hur stor staden skulle vara.
- Som Göteborg, svarade brorsan.
Vi hade takräcket fullt med plankor och brädor och bagageutrymmet fullt med spik och färg när vi for hemåt. En vecka senare fanns det inte ett rum hos farmor och farfar som inte tillhörde Göteborg..." "På en skylt i ett torn mitt i vardagsrummet stod det Göteborg med spretiga bokstäver.
Det viktiga var att vi blev tagna på allvar, eller var det kanske så att farfar var lika förtjust i projektet som vi var? Hela tiden var han där med penslar och smyckade allt med fantasifulla motiv. Min farmor låg på soffan och pluggade ryska och kom med glada tillrop på detta obegripliga språk”.

Han var speciell vår farfar.

Konstnären som aldrig ställde ut

Lage ställde aldrig ut. När människor frågade honom varför han vägrade att ställa ut svarade han alltid: ”Det finns så många fattiga konstnärer och jag försörjer mig ändå”.

Lage ville helt enkelt inte konkurrera med de konstnärer som endast hade konsten som sin födkrok. Men var det hela sanningen? Var det hans enda motiv för att inte visa upp sin konst? Kanske var han till syvende och sist rädd för den hårda kritik och granskning en konstnär tvingas leva med. Fegt? Ja kanske… Förståeligt? Absolut!

Trettio år senare visar jag, hans barnbarn, upp hans konst på min blogg. Jag kan inte låta bli att undra vad Lage hade sagt om det.

Reklamaffischen som blev ett konstverk

Under de år som Lage målade var han, som jag tidigare skrev, enormt produktiv. När han kom hem från sitt arbete på kvällarna förvandlades försäkringsbolagschefen till konstnär. Han målade på alla tomma ark som fanns i hans närhet, och Lage var inte kräsen när det gällde konstnärsmateriel. Han använde det som fanns till hands: hålade A4-papper, undersidan på en gammal bricka, masonitskivor, kartongen från ett kollegieblock och baksidan på en reklamaffisch. Min faster arbetade på den tiden extra som städare för SJ, och efter varje arbetspass tog hon hem gamla reklamaffischer med vita baksidor till min farfar. Dessa affischer använde Lage som pannåer, i hans ägo förblev baksidorna inte blanka särskilt länge. Den vita baksidan fylldes snabbt med färger, former, figurer, fantasier och helt plötsligt var baksidan mer tilltalande än framsidan. Fort skulle det gå. Kanske var han rädd att bilden, motivet och hans fantasi skulle försvinna. Reklamaffischerna är idag ett stycke designhistoria i sig, med Lages konstverk på baksidan har de fått ytterligare en dimension.

Vid sällsynta tillfällen målade Lage på riktiga pannåer – ofta då han fått dem som gåva.