Att anlägga en stad

Mina bröder - som är många år äldre än jag - hade den stora förmånen att lära känna vår farfar. Själv var jag bara 4 år när han gick bort. Visst har jag minnen av honom, men de är ytterst fragmentariska, och allt jag vet om honom har jag istället fått berättat för mig. I texten nedan berättar min näst äldste bror Jesper en historia om Lage, och den utspelade sig många år innan jag föddes.

”På fotot som min bror visar sitter två unga pojkar, fem och åtta år, jag och storebror. Bakom oss står en glad farfar och på en skylt bredvid oss står det ”Göteborg” med spretiga bokstäver.
- Visst fan, utbrast jag. Vi byggde ta mig fan hela Göteborg på en vecka!
- Japp, det gjorde vi, svarade brorsan.
Det var såhär, min storebror och jag ville också skapa, vi såg ju hur farfar satt i skräddarställning och målade hus, träd och alla sköns saker. Min bror och jag låg oftast uppkrupna i farmors säng. Där läste farmor Edgar Allen Poe och skrämde nästan livet ur oss.
Att vara i närheten av dem var hela tiden ett äventyr. Genom deras bostad strömmade olika konstiga typer, konstnärer, skådespelare, musiker och desertörer från Vietnamkriget. Alla höll på med något, några målade, andra spelade och sjöng. Det är klart att jag och min bror drogs till denna fantasifulla värld. Farfar uppmuntrade alltid vår kreativitet.
- Vad vill ni göra idag? frågade han alltid.
- Bygga en stad!
- Ok, svarade Lage.

Han stuvade in oss i sin gamla Renault. Vi åkte till en gammal brädgård utanför stan och Lage förklarade för ägaren att vi behövde virke, tillräckligt mycket för grabbarna att bygga en stad, sa min farfar och såg allvarlig ut. Ägaren tittade på oss och frågade hur stor staden skulle vara.
- Som Göteborg, svarade brorsan.
Vi hade takräcket fullt med plankor och brädor och bagageutrymmet fullt med spik och färg när vi for hemåt. En vecka senare fanns det inte ett rum hos farmor och farfar som inte tillhörde Göteborg..." "På en skylt i ett torn mitt i vardagsrummet stod det Göteborg med spretiga bokstäver.
Det viktiga var att vi blev tagna på allvar, eller var det kanske så att farfar var lika förtjust i projektet som vi var? Hela tiden var han där med penslar och smyckade allt med fantasifulla motiv. Min farmor låg på soffan och pluggade ryska och kom med glada tillrop på detta obegripliga språk”.

Han var speciell vår farfar.